Linda Jennifer Teres

Ny dag nya möjligheter är ju fördjävla fint. 
Men HUR fint är inte en helt ny månad med 30 gånger mer chanser att ha så många nya möjligheter?! Nää, precis. Det är fan spännande. Man vet aldrig vad som väntar nästa dag. 

Varje slut har en ny början och stängs en dörr öppnas alltid en annan. 
Listan kan göras lång. 

 

Annars mår jag faktiskt bra. Man kan alltid må bättre i alla lägen. Men jag mår faktiskt riktigt bra. Har bara varit lite mycket i huvudet sista 2 dagarna. Det händer mycket i mina vänners liv. Och jag har fått göra något jag aldrig har gjort tidigare. Jag har sagt att jag alltid alltid alltid finns för alla. När det än är, om så fast mitt i natten etc. Men Jag har väl insett att jag behöver börja sätta gränser rätt rejält. Jag har insett att jag behöver få något tillbaka om jag ska kunna fortsätta ge. Och många har aldrig någonsin gett mig något. Bara tagit emot vad jag så gärna gett bort för att andra ska må bra. 

 

Och detta är inget jag egentligen lagt så stor vikt på fören jag var förbi Therese för någon dag sedan. Efter ett tag av tjattrande om allt mellan himmel och jord säger hon detta.
- Alltså Jennifer! Såhär är ju du som person. Du sätter alltid alla andra i första hand. Det spelar ingen roll vars du är, hur sent det är. Du släpper alltid allt för alla. Vad det än är. Du har alltid varit sån. Vad är det som gör att du gör det? Vad är det som gör att du bara släpper allt, om du så själv är mitt uppe i en extrem livskris. Du släpper bara allt, för att vara alla andras trygghet. 

 

 

För jag vet hur det känns att inte ha någon. Jag vet hur det känns att inte ha någon som finns där när man behöver det. Det finns ingenting värre än att må dåligt över något och inte ha någon att vända sig till. Jag kanske inte alltid kan göra något, men jag kan alltid finnas där. När som helst så gott jag kan. För jag vill inte att någon ska känna sig ensam i något. Vad det än handlar om. 

Jag har gjort det allt för många gånger. Och sist jag verkligen behövde någon när jag fick en panikångestattack från ingenstans så fick jag inte tag i den jag kände att jag behövde. Och det sög. Det är självklart att ingen kan läsa tankar. Men jag erkänner sällan att jag behöver någon. Och en gång på vääääääldigt länge har jag behövt det, och det bara blev fan inte bra. Isso fick rycka in och åka bil med mig tusen varv och försöka varva ner mig. Och sen när jag la mig i sängen och faktiskt pratade med den personen jag hade försökt få tag i så försvann det. (inte för att det hörde hit men jag kan ju uppenbarligen inte hålla mig till ett enda ämne)

 

Jag vet så väl hur det känns att behöva någon men inte vilja be om det. Jag vet hur det känns att ha den där känsla av att man är jobbig, i vägen, en belastning etc. 

Grejen är den att om någon tycker att man är en belastning eller jobbig för att man bara vill lätta sitt hjärta, gnälla av sig mellan varven, ha en axel att luta sig mot etc, då anser inte jag det vara någon som genuint bryr sin om en. Alla har dåliga dagar och ingen förtjänar att behöva kämpa sig igenom dom ensam när man behöver någon. Därför finns jag alltid för alla. Därför sätter jag alltid andra före mig själv. Därför lär jag mig förmodligen aldrig att jag inte kommer få igen det på samma sätt. 

 

Det finns för och nackdelar med allt. 
Jag väljer väl att se det bra i att jag är sån. För ni vänder er alltid till mig när det är något. Och om jag bara sitter och lyssnar när ni behöver prata av er, håller om er när ni gråter, kramar er när livet är åt helvete för tungt eller skrattar med er när allt går vägen. Det spelar ingen roll för mig. För så länge ni mår bra mår jag bra. Och det är nog något andra måste lära sig att acceptera med mig. 

Jag kommer fördmodligen aldrig att sluta vara sån. Jag kommer alltid att finnas där för andra. Jag kommer alltid göra allt jag kan för andra och jag kommer aldrig sluta försöka lära mig vad det är var och en av er behöver för att må så bra som möjligt. 

Sen vet ni att jag plockar ner er när ni börjar sväva iväg för mycket. 

 

Men som sagt. 

Livet är himla bra ändå. 

Just idag har jag bara kännt att jag behövt en kram faktiskt. Inte pga något speciellt, men jag har bara kännt att jag behövt en. Mysa är nog mer rätt ord. 

Jag saknar sånt faktiskt. 

Kramar, mys och bara typ bli omfamnad och känna att man faktiskt betyder något. 

Nä nu börjar den här lilla amors pilar i mig vakna igen när klockan börjar bli sent. 

 

Meeen jag sova sjukt bra förra veckan iaf. Denna vecka har varit lite till och från. Lilly åker ev till Luleå med sin pappa och dom till helgen, då lär jag ju deffo inte sova många sekunder iaf. 
VAD fan ska jag göra en hel helg utan Lilly eller jobb ?!?!? 

Nä men det går inte. Det är ju bara så att nån får ju ta och vara med mig.

HUR SOM. 

Nu ska jag hålla käften här och kolla film. 

 

Var rädd om er och dom ni håller nära. 
Puss och kram