Linda Jennifer Teres

Alla årstider har sin charm och ligger nog nära hjärtat på egna små sätt. 

Men hösten är min favorit. Har alltid varit. 

Det är färger, det är bara luften överlag, det är svalare, man glider runt i tjocksockar hemma och mysiga kläder, tända ljus. Det går bara inte att förklara. 
Hela jag blir helt annorlunda. Jag blir lugn. Jag bara är helt enkelt. Jag älskar det!

 

Detta år har nog varit lite av varje helt ärligt. 

Men jag har mått bra. Och jag märker hur mycket jag både förändrast till det bättre och växt i mig själv dom sista 3åren. Även om det stundvis varit turbulent, tårar har fallit, hjärtat har värkt och slagit stenhårt på samma gång. Det har bara varit mycket. Men jag är så jäkla glad för allt och alla som har hänt mig under dessa 3år. Utan allt det hade jag nog aldrig varit där jag är idag, i mig själv alltså. Och jag är så glad att min omgivning sett det före mig. Jag är bara glad. 

Sen är det såklart vissa saker som ännu är oklara, vissa saker jag inte riktigt vet hur jag ska göra med. Men det är vad det är och det blir vad det blir. Med allt. 

 

Viktigast för mig är att mitt barn och jag mår bra och har det bra. Alla som unnar oss lycka vill vi ha med oss på livets resor. Med allt vad det innebär. 
Sen är jag himla bra på att romantisera allt. 

Allt från en solnedgång, till skratt, regnet, roadtrips, musik, små handligar i vardagen från andra eller mig själv. Det finns som ingen begränsning längre. 

Kanske har det lite att göra med att jag är en oldschool romantic, men världen vi lever i är en hoock up culture. Det suger ju ganska mycket. Men det är vad det är. En dag kanske jag faktiskt letar någon och kanske då hittar jag någon som är barnslig men allvarlig när det behövs, som har liknande humor som mig, som älskar små saker men som ändå kan vara hård och ärlig. Någon som är ärlig och framförallt någon som älskar mig för allt jag är och ännu inte hunnit bli. För mina brister. 

En dag. Jag tror på det stenhårt. 

 

Jag saknar faktiskt kärlek ganska mycket om jag ska vara ärlig. 
Jag är inte rädd längre. Jag har lärt mig att allt kan göra ont som fan, men det behöver inte vara så. Ibland kan jag känna att jag kastat bort så många år av mitt liv bara för att jag har varit rädd för att känna. Rädd för att älska, eller bli älskad. 

Men jag är den jag är idag. Det som har varit det har farit. Och varje dag öppnar vi alla ögonen och har 24 timmar av tusen nya möjligheter framför oss. 

Jag älskar sånt där skit. 

Fan alltså.

 

Pigan har hunnit börja årskurs 1. Om 2 veckor fyller hon 7 hela år. 
Nej, jag vet inte heller hur det gick till. Det känns som att det var nyss vi satt där på gården jag och hon och plaskade i poolen, jagade henne när hon tog hundarnas mat och kastade överallt eller bara låg och tittade på henne när hon sov och grät av lycka för att hon bara är så perfekt, så liten och så fantastiskt jävla underbar på alla sätt och att jag får vara hennes mamma. 

Självklart känner jag så nu också, om inte mer. 

Hon är min stora kärlek i livet. Mitt hjärta är hennes för all framtid. 

 

Det är mkt att skriva och det är än mer i mitt söta lilla huvud. 

Var sak har sin tid. 

Jag älskar livet, jag älskar er och jag är överlag lycklig. 

Dom som vill stanna vid våran sida får göra det resten av livet om dom så vill, jag ska aldrig någonstans och säger jag att jag bryr mig om någon så gör jag det på riktigt. Jag kommer aldrig att såra någon utav er på något som helst sätt. Vill ni gå, så gå. Jag kommer aldrig att hindra någon. 

Lite som låten, slutet av augusti. 

Bye bye fina tider, du får gå vart än du vill, men bara om du lovar att det är för att du vill. 

Om det nånstans bottnar i att du faktiskt är rädd för att släppa in mig, ja då är det inte rätt. 

Fast det kan det ju faktiskt vara. Alla är bara så rädda för att bli sårade. 

Lovar jag något så menar jag det. 

Ett löfte är ett löfte. 

Alla förtjänar kärlek och omtanke, höra att man gör bra och betyder något för nån. Att man är uppskattad för allt man är och gör. Man kan inte göra mer än sitt bästa utifrån dom förutsättningar man har. Alla är olika, men alla är så unika och det är så jävla fint. BÅDE gott och ont. 

Bra och mindre bra. Ingen är perfekt, och jag tycker det är viktigt att alla känner att man kan vara sig själv i min närhet. 

Var rädd om er!
Fru Jansson ska fan göra varma mackor och kolla kärleksrulle i min ensamhet. 

Lilly sover sen typ 19. 

Pussssssssss och jordens största björnkram till er