Linda Jennifer Teres

Jag har en jobbig förmåga att alltid tänka väldigt mycket. 

Förut delade jag med mig av alla mina tankar och funderingar etc till allt och alla. 

 

Men med tiden har jag slutat. Jag säger inte ens till mina närmsta vänner. Jag vill inte vara till besvär för andra eller verka gnällig. När allt jag egentligen ber om är att någon bara ska vara där. 
Lyssna men inte behöva svara. 

Jag är inte en invecklad person på det sättet. Jag vill bara alla väl men jag har en käft som går varesig jag vill det eller ej och jag har ett huvud som tänker konstant. 

Och efter mitt sista förhållander så märker jag hur svårt jag har att lita på andra. 

 

Det spelar ingen roll att det är vänner och familj. Jag är så reserverad att jag själv tycker att det är jobbigt. Jag vill tro på det när någon säger att jag är snäll, fin eller duktig på något. 

Men jag kan inte. 

 

Dehär med att vara reserverad och inte kunna lita på någon har jag alltid levt med. 
Men efter allt som varit så är det verkligen noll. 

 

Jag vill ha närhet men jag få ren och skär panik av det på samma gång. 
Jag vill ge alla så mycket kramar och bara finnas där för alla, fast jag vet att jag inte får det tillbaka. Jag vill inte att andra ska må som jag gjort, gå igenom det jag gjort eller behöva sitta och försöka hitta tillbaka till sig själv för att man sänkte garden och gav allt för någon som inte tillförde en sekund av lycka, kärlek eller skratt. 

Ingen ska behöva känna sig så liten som jag gjorde, bet ihop och bara kämpade genom varje dag och natt. Grinade. Bara tappade mig helt och slog på autopilot och på så sätt bara existerade. 

Jag existerade men jag levde inte. 

 

Never fucking again!

 

Innan jag träffade dotterns pappa levde jag i ett väldigt destruktivt förhållande i 4år. 

Jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad. Sexuellt utnyttjad. Kastad på marken. Förklarad för gång på gång hur värdelös och äcklig jag var. Hur jag aldrig skulle kunna leva utan den människan. Hur jag inte ens förtjänade att andas. Blev upptyckt mot väggar med händer runt halsen tills jag knappt längre fick luft. Skreks åt mitt på stan. Han drog ner mina byxor mitt bland folk och stod och hånade mig. 

Jag hade praktik på ett äldreboende och när jag kom hem därifrån en dag skrek han åt mig att jag är en äcklig jävla hora som knullat alla där. Som bara vill ha uppmärksamhet och är ett jävla äckel. Den dagen fick jag fan nog. Efter 4år av samma sak dag ut och dag in. 
Jag smällde stekpannan i bakhuvudet på honom så att han svimmade. Och helt ärligt så hoppades jag där och då på att han dog. 

 

Förhållandet med dotterns pappa var faktiskt bra.

 

Däremot förhållandet efter hennes pappa. 

 

Snälla nån.

Det var så jävla manipulativt, kontrollerande, psykande, skrikande, utnyttjande, otrohet efter otrohet. Idiotförklara mig, anklagade mig för att jag konfronterade allt (vem fan skulle annars ta hand om 2 barn och en hund ett helt hem och handla etc)

Det enda jag ville var att bara ta mitt barn därifrån och fly. 

Men när man sitter i den skiten behövde jag samla ihop mig själv. Återigen från botten. 
Jag har ordagrannt skrapat ihop mig själv för att kunna ta oss därifrån och aldrig någonsin mer återvända. Min vänner har varit jävligt bra på att idiotförklara honom. 
Men dom har aldrig varit där och tagit hand om mig. Dom har aldrig hjälpt mig att komma upp igen. 

Jag har kämpat som en jävla krigare genom allt ensam. Och jag lovar att hade det inte varit för min dotter så hade jag aldrig orkat ta mig ur ännu ett destruktivt förhållande.

 

Och nu då ? 

Förutom att jag inte kan lita på någon och att jag hoppar till direkt någon rör sig snabbt etc. 

Så känner jag mig så lättad i själen och hjärtat. 

Och jag vet. Jag vet så jävla väl att en vacker dag så kommer jag att hitta någon som älskar mig för den jag är. Som skrattar med och åt mig. Som inte skriker åt mig, bedrar mig eller behandlar mig som skit. För det finns någon för alla. Och om jag inte skulle träffa någon att leva med så är det inte hela världen. Allt har sin tid. Och jag är så fruktasvärt lycklig över att få vara mamma till världens underbaraste barn. Som tyvärr så många gånger tröstat mig. Torkat mina tårar eller bara kommit och tittat mig i ögonen fast jag inte varit ledsen och sagt "Mamma behöver du kärlek? Jag kramar dig!"

 

Hon vet inte om det. Men hon har räddat mig så många gånger. Hon kommer att bli den underbaraste, omtänksammaste och finaste människan. 

 

Jag älskar henne och jag älskar att vara mamma!

 

Det driver mig så mycket frammåt att veta att varje dag med henne är ett nytt äventyr. 

Hon är så unik. Så förstående och så liten. 

Hon är hela min värld och är det något jag är stolt över att jag gjort så är det henne !

 

 

MEN NU !!!

Alltså jag mår bra. Jag är lycklig, jag skrattar mer än jag gråter och jag grubblar inte lika mycket. Mycket av min värk i kroppen har försvunnit, min eksem har inte kommit tillbaka och jag bara känner mig som en människa igen. Ni vet inte hur skönt det är att faktiskt orka göra saker med min dotter utan att behöva vila både före och efter.

 

våran sommar har fan varit den bästa jag haft på många år!
Vi har skrattat så mycket, vi har lärt oss så mycket om varandra och vi har växt så mycket både tillsammans och var för sig. Jag vet att allt jag skriver är guld och gröna skogar om henne, Och så det verkligen inte alls. Jisses vi kan bråka jag och hon. 2 envisa och bestämda fröknar. 

 

Jag pratar inte med många. Men dom jag faktiskt pratat med under hela sommaren är dom som jag vill hålla kvar så nära som jag kan. Dom gör mig glad. Dom får mig att må bra, dom lyssnar på mig när jag behöver dom och dom tycker om mig precis så som jag är. 

Vissa har varit vid min sida genom hela livet, några under år och nån bara sen i sommras. 

 

 

 

Nä. 

Jag vet inte vad detta blev för inlägg nu igen. Som vanligt. Jag kan aldrig hålla nått sammahängande. Men samtidigt är det sån jag är :p

 

Hoppas alla får en fin Tisdag. Jag ska göra det absolut bästa av min innan jag ska jobba 3 dagar. 

 

Var rädd om varandra. 

Kram