För om sanningen ska fram
Lilly Alina Johansson Vaara
Det finaste vi gjort
Hej Joel! Du vet hur svårt jag har att förklara vissa saker, och hur jobbigt jag tycker det är att prata om saker som gör mig ledsen. Jennifer gråter aldrig, hon är hård som sten, det vet alla. Uppkäftig och alltid laddad med spydiga kommentarer ;)
Därför tycker jag att jag kan skriva detta åt dig här, så alla kan se, eftersom jag tydligen blir tagen för en sur Quinna "för jag ser ut som det jämt". Skiter jag faktiskt i, jag är inte sur. Alltid, men ibland ;D
Däremot ser ingen mer än du hur hårt jag håller inne med hur jag själv mår, eller hur ledsen jag själv är bara för att inte belasta någon med mina bekymmer. Även om det ibland bara är att jag känner mig helt slut. Så förlåt Joel, för att jag alltför ofta tar dig förgivet, det är inte meningen. Förlåt för att jag tar ut min frustration på dig, och förlåt för dem gånger jag hållit inne allting för länge utan att lätta på hjärtat och ringer och gråter hysteriskt när du är på jobbet. Det är inte meningen att göra dig orolig. Jag behöver bara få det ur mig, och även om jag är världens hårding så sprutar krokodiltårarna mellan varven, för jag är mänsklig. Förlåt även för dem gånger jag inte orkar lyssna när du berättar någonting, jag är bara så jävla trött på allt och alla vissa dagar att jag stänger av totalt och det enda jag hör och har ork med är att ta hand om vårat barn. Jag skriver inte här för nån uppmärksamhets sak. Jag skriver här för att så många tror att jag är nån jävla sur hagga som sitter hemma och luktar gammal fitta hela dagarna för att sedan klaga och gnälla på Joel. Det gör jag inte!! Han är slö, han är lätt en av dem lataste personer jag känner, men vad gör det om 100år ? Att han inte tvättar, eller städar? Han går mig på nerverna V A R J E kväll när han "måste sjunga ut" sina melodier på toaletten efter duschen. Hans vaggvisor för dottern handlar om "vi åker till thailand och söker upp mamma som har en ny familj och dödar henne". (Sånt måste du sluta med Joel, hon OCH andra kan börja tro saker!) Och jag älskar allt han gör, icke irriterande som irriterande. Men ärligt så känner jag att det är orättvist att han får vara på jobbet och träffa kollegor och vänner medans jag sitter hemma och inte en jävla själ är förbi här fören man skriver någonting på internet och alla helt plötsligt kommer med 300 olika ursäkter. Jag tycker det är orättvist att jag ska gå hemma och ta hand om vårat barn 24 timmar om dygnet och på något sätt lyckas ha råd att betala alla räkningar i slutet av månaden. Jag skrev aldrig på något kontrakt om att vara den som ska gå hemma ca 1 år och leva på 5,50kr i slutet på varje månad.
Vill ni veta sanningen?
Sanningen är den att jag inte mår bra. Sanningen är den att jag är jätte nere direkt Lilly sover och Joel är på jobbet. För jag är helt slut, jag är trött på att gråta för saker jag inte kan påverka. Jag är trött på att må så dåligt över att varje dag få upp bilden av mitt eget barn, ligga kopplad till massa jävla apparater, ha slang i näsan och matas med sond. Just den biten, den är jävligt jobbig för mig att hantera. För jag klarade inte av att gå och vara med mitt eget barn dom 2 första dagarna. Jag ljög och sa att jag inte ides gå dit för att jag hade så jävla ont. Ja, jag hade ont, men inte så pass ont att jag inte kunde ha gått dit. Och det ger mig så in i helvete mycket ångest att veta, att jag ljög för att slippa se mitt eget barn. För att jag var så jävla vek och inte klarade av att se henne kopplad till alla apparater och ha någon hos sig 24/7 för att hon inte fick lämnas utan uppsikt. Jag kände mig som världens sämsta och ville bara fly därifrån med henne, utan att någon skulle säga att vi inte fick göra si eller så. Sen dess har jag mått skit dåligt direkt jag får en stund för mig själv utan henne, joel eller hundarna. Och under dem 7 dagar vi låg inlagda på lassa så bet jag ihop för där var ju läkare hela dagarna och sprang. Jag tänkte att det blir bättre när vi får komma hem, när någon frågar hur jag mår så jag kan lätta på hjärtat och berätta. Men vet ni vad? Ingen har frågat, inte en jävla människa har frågat mig hur jag mår. Dom har frågat om jag har ont, hur förlossningen gick, om jag är sydd och hur mkt i vikt jag gick ner. Men ingen, inte någon, har frågat mig en enda gång hur jag mår. "Hur mår du Jennifer?" Är det verkligen så jävla jobbigt att fråga en människa det? Jag trodde inte ens att så många skulle sluta höra av sig, umgås eller ens hälsa på som det är nu. Men jävlar om man skriver något på internet, då kommer dom där 30 olika ursäkterna. Vissa har tydligen varit förkylda i typ 8 veckor. Hmm, prova åk till lassa och kolla upp det idioter.
Sanningen är den att jag inte mår bra. Sanningen är den att jag är jätte nere direkt Lilly sover och Joel är på jobbet. För jag är helt slut, jag är trött på att gråta för saker jag inte kan påverka. Jag är trött på att må så dåligt över att varje dag få upp bilden av mitt eget barn, ligga kopplad till massa jävla apparater, ha slang i näsan och matas med sond. Just den biten, den är jävligt jobbig för mig att hantera. För jag klarade inte av att gå och vara med mitt eget barn dom 2 första dagarna. Jag ljög och sa att jag inte ides gå dit för att jag hade så jävla ont. Ja, jag hade ont, men inte så pass ont att jag inte kunde ha gått dit. Och det ger mig så in i helvete mycket ångest att veta, att jag ljög för att slippa se mitt eget barn. För att jag var så jävla vek och inte klarade av att se henne kopplad till alla apparater och ha någon hos sig 24/7 för att hon inte fick lämnas utan uppsikt. Jag kände mig som världens sämsta och ville bara fly därifrån med henne, utan att någon skulle säga att vi inte fick göra si eller så. Sen dess har jag mått skit dåligt direkt jag får en stund för mig själv utan henne, joel eller hundarna. Och under dem 7 dagar vi låg inlagda på lassa så bet jag ihop för där var ju läkare hela dagarna och sprang. Jag tänkte att det blir bättre när vi får komma hem, när någon frågar hur jag mår så jag kan lätta på hjärtat och berätta. Men vet ni vad? Ingen har frågat, inte en jävla människa har frågat mig hur jag mår. Dom har frågat om jag har ont, hur förlossningen gick, om jag är sydd och hur mkt i vikt jag gick ner. Men ingen, inte någon, har frågat mig en enda gång hur jag mår. "Hur mår du Jennifer?" Är det verkligen så jävla jobbigt att fråga en människa det? Jag trodde inte ens att så många skulle sluta höra av sig, umgås eller ens hälsa på som det är nu. Men jävlar om man skriver något på internet, då kommer dom där 30 olika ursäkterna. Vissa har tydligen varit förkylda i typ 8 veckor. Hmm, prova åk till lassa och kolla upp det idioter.
Jag mår inte mycket bättre nu med tanke på att hon inte ökar i vikt som hon borde. Jag känner mig som världens sämsta mamma som inte ens kan se till att hennes eget barn ökar i vikt som hon ska! Jag vet att det inte är mitt fel, men det är så jävla påfrestande. Det är synd att ingen vet det, för ingen jävel frågar mig någonsin något. Och snälla. BÖRJA FAN INTE NU HELLER !
Nu vaknade tösabiten, så nu ska jag gå och ta hand om mitt perfekta barn, och hoppas att ni i alla fall fattar i era tröga hjärnor att detta inte är för nån jävla uppmärksamhet. Det är helt enkelt för att jag har fan ingen att ventilera av mig till. Men jag har en blogg, och det är förmodligen tamejfan bättre!
Josse, du ska icket ta åt dig.
Du är en stjärna!
Du är en stjärna!
MVH
Jag
Jag
Det finns få ställen som är så bra att rensa tankarna på som i skogen !
.