Linda Jennifer Teres

Jag vet inte varför jag har blivit så fokuserad på tid. Kanske är det för att jag är en såndär dör en så föds en? Jag är säker på att jag tänker leva tills jag är mins 100år. Jag vill se Lilly lyckas i livet och jag vill se mina barnbarn och jag vill ha chansen att få hålla om mina barnbarnsbarn. Om jag försvinner innan 100 och innan allt det så kommer jag att vara där varje kväll och smeka deras kinder, flytta håret från deras ansikten och se till att dom har det bra. 

 

Idag är jag nog bara känslig för att jag drömde inatt att jag dog. Och det var så obehagligt för jag kunde se allt. Jag såg hur ledsna alla var. Det blev lite som på film. Det var som att titta på hur många skärmar som helst där alla bara grät. Jag hörde allt dom sa till mig som dom aldrig hann säga etc.

Och jag vaknade upp tok gråtandes. Det gjorde så ont i hela mig. SÅ ONT!

 

Tänk om tiden vi har nu är lånad tid?

Är min tid jag lever på nu, var det någon annans förut? Är det därför jag kan få sådan dejavu feeling ibland på konstiga ställen eller bland människor jag inte har en aning om vem dom är? Eller är det mitt undermevetna som kickar in? Eller mitt 6e sinne?
Hur hade vi betett oss om vi visste? Om vi visste hur lång tid vi har? 
Hade vi spenderat mer tid med dom vi älskar? Hade vi tagit tag i våra drömmar på riktigt? Hade vi sagt allt vi vill säga till dom vi vill säga det? 

Hade vi sålt våra hem för att resa och se världen med våra barn? 
Hade vi valt att göra det bästa av situationen hur hemsk den än var?

Jag vet att jag hade gjort många saker annorlunda. Det hade vi nog alla. 
Men nu är inte livet så. Vi vet inte. Och jag stör mig lite på att jag började tänka så mycket på dehär igen för jag vet hur jag blir när jag snöar in mig på saker eller tankar. Det kan ta en dag och det kan ta en månad. 

 

Jag hade köpt ett hus, eller byggt mitt eget. Jag hade sagt minst en gång per dag hur mycket jag älskar dom jag har närmast. Jag hade visat mer uppskattning och jag hade gjort allt och lite till för att ge Lilly det hon önskar sig mest av allt i hela världen. Och även om jag hade gjort allt jag hade velat göra och även om jag hade gett mitt barn det jag vet att hon mest av allt vill ha. Så hade det förmodligen ändå varit värre att veta när ens tid är ute än att vara ovetandes. 
Men är vi ovetandes så säger vi inte jag älskar dig, vi köper inte vårat hus, vi tar inte tag i våra drömmar på riktigt. Vi vågar inte. För alla vi är så fega. Vi är rädda för vad världen har att visa och lära oss utanför våran trygga bubbla vi har byggt upp. Och även om vi är öppna för nya utmaningar i livet och lära oss nya saker och utvecklas, så är vi ändå rädda. Och direkt något går för bra, är för bra eller inte alls går som vi vill så kryper vi in i vårat lilla skal igen och stannar där tills vi vågar komma ut. Trots att det inte finns någonting att egentligen vara rädd för. Det enda som skrämmer oss är väl våra egna tankar? Tänk hur mycket vi har i våra söta små huvuden som ingen vet. Våra mörkaste hemligheter och dom små sakerna som gjort oss så varma i hela kroppen av lycka men aldrig vågat dela med oss av. Jag har absolut väldigt många av båda delarna. Precis som alla andra. 

 

Men tid som gått kommer inte tillbaka. Tid jag spenderat på fel människor är ingen tid jag kan få tillbaka. Men det är tid jag valde att spendera på det just då. Och jag vet att jag gjort stor skillnad i många andra liv och jag vet att även om dom kanske har fått mit att nå mitt botten så har jag även fast jag varit där lyft dom och gett dom vad dom behövt för att må bra. 

Och hur sjukt det än låter, så låter jag hellre någon annan ta ut sin negativitet ÅT mig INTE PÅ mig eller MOT mig. Men ÅT mig, för jag vet att jag kan få dom att må bättre. Och jag vet att i grunden handlar det oftast om det lilla barnet inom oss som gömt sig och vill komma fram och bli sedd och hörd. Som inte vill annat än att bli älskad och accepterad för den man är. 

 

Lite det jag har menat i något tidigare inlägg eller om det är för flera år sen jag skrev det. Att det ibland känns som att mitt syfte här är att få andra att må bra, känna att dom alltid har någon att luta sig mot. Jag klarar inte av att andra inte mår bra. Och som jag skrev, andras energier påverkar mig sjukt mycket. Jag vill inte påstå att jag slösat bort allt min tid. Men viss tid har vi alla slösat bort på sånt som inte har någon betydelse i det stora hela. 

 

Något jag däremot inte tycker vi ska slösa bort är våran sömn. Vi kommer alla ha en låda redbull utanför dörren som ger oss vingar innan vi är 40år om vi inte sover ordentligt. 
Vissa (jag är en av dom) har perioder då jag inte kan sova pga värk handlederna, huvudet eller att jag bara är överstimulerad. Men annars handlar det nog kanske mycket om att hitta en sorts lugn och acceptans i sig själv? Jag vet inte. Jag är ingen exptert på sånt här. 

Men jag älskar att lyssna på andra. Jag älskar när någon släpper in mig på djupet, jag älskar när jag får den tillåtelsen. Och om ni tittar nära på vilka jag umgås med så är det inte många. 
Jag har många vänner och jag älskar att lära känna nytt folk men jag har väldigt väldigt få jag har nära mig på riktigt. För dom har släppt in mig och jag har släppt in dom. Jag vet deras mörkaste hemligheter och deras lyckligaste stunder. Och dom vet mina. Eller dom vet många av dom. Jag har en vän som vet exakt precis allt om mig. 

 

Men jag är less på att vara rädd, jag är less på att vara feg och jag tänker inte bara våga mer utan jag tänker börja göra mer. Jag tänker bygga upp nya drömmar och jag tänker fan genomföra dom. Jag tänker säga vad jag känner och vad jag tycker om alla. Jag vill aldrig behöva känna att jag ångrar att jag inte sa något. 

Och jag tänker bygga upp nya drömmar för att efter allt jag gått igenom och hur dåligt jag mått mellan varven så har jag liksom tappat bort vad jag engång drömde så stort om, vad jag ville göra och vad jag ville bli när jag blev stor. Men allt löser sig, det gör det alltid. Och varje ny dag är innebär nya möjligheter. Det är ni många som får höra flera gånger i veckan av mig. Och även om det irriterar er ibland så vet jag att ni tänker dom orden ibland eller säger dom till någon annan, och jag vet att just då tänker ni även på mig och vilket jäkla snille jag är ändå ;)
Men vet ni?

Jag älskar er. Allihopa. Jag ska iaf leva tills jag är mins 100år gammal. Jag vill kunna sitta där med min syrgastub och en knox white under läppen och känna lyckan över att se allt och alla jag åstadkommit i livet. Och jag tänker börja skriva ut foton igen och sätta i album. 
För jag älskar det, och det blir en helt annan grej än att sitta och titta på en skärm. 

 

Hoppas att ni haft en fantastisk Fredag.

Var rädd om er och dom ni håller av. Ta vara på tiden och grubbla inte ihjäl er på allt. 
Och glöm aldrig att jag alltid finns här. Vilken tid på dygnet det än är. 

Kram som fan !