Linda Jennifer Teres

 

Dom senaste dagarna har mitt hjärta verkligen värkt av saknad för min älskade, undarbara

fina fina Atlas! Så jag tänkte att jag kanske såhär, 3år senare kanske faktiskt orkar

skriva hur det gick till, utan att gråta hysteriskt tills jag somnar.

 

Det började med att jag märkte att han "hostade" lite då och då, tänkte att det kanske var

förkylning eller något liknande, men ringde vet här i Gve som trodde samma sak och sa

att jag fick en tid veckan därpå.. 
Men allt eftersom dagarna gick slutade han att sova i sängen, vilket han ALLTID gjorde 

tills jag hade somnat för att sedan smyga iväg och komma tillbaka om jag vaknade. 

Redan här visste jag att någonting var fruktansvärt fel med honom, och jag sov aldrig på nätterna

jag var rädd att han skulle ha dött innan jag vaknade. Återigen ringde jag vet som sa att

det förmodligen inte var någon större fara och min tid jag hade blev kvar. 

 

Det slutade med att jag på hela den veckan sov sammanlagt 16 timmar. 
Jag var så trött och slut och jag var med honom varenda natt och dag, jag höll om honom och grät.

Och som vanligt tröstade han mig, med sina leksaker och massvis med pussar fast han 

knappt längre orkade stå på benen i 5 minuter. Jag visste så jävla väl hur det skulle sluta !

Jag fick panik sista natten när han inte alls kunde ligga ner mer utan bara kämpade för

att hålla sig på benen och stirrade in i väggen och hostade. Jag tror jag aldrig

gråtit så fruktansvärt mycket i hela mitt liv. För jag visste, jag visste så jävla väl...

Direkt på morgonen när vi skulle fara bildades världens störsa klump i min mage, 

jag visste att det är sista gången jag kommer att vara hemma med honom, 

jag visste att det är sista gången jag kan skratta åt hans suckar när jag pratar och

han vill sova, sista gången jag kommer hem och möts av min vackra ståtliga

Atlas i dörren som viftar på svansen. ..

Med tårar i ögonen åkte jag med honom till veterinären, han var så smal och jag kände

mig som en så jävla hemsk person som hade låtit det gå så långt, men veterinären hade

ju sagt att det var okej, jag trodde ju att det skulle bli bra, samtidigt som jag visste vad

som väntade. 

 

När vet hade lyssnat ovanligt länge på hans hjärta säger han "hjärtat slår väldigt oregelbundet

och det låter som att det är vätska i lungorna. Jag rekomenderar att åka akut DIREKT ner till

Öjebyn och få honom undersökt av en hjärtspecialist!" 
Okej tänker jag, utan tvekan, jag sticker direkt. Så vet fixade en tid åt mig 14:30.

Klockan var 12:30 när han sa det till mig. 

Tårarna fullkommligt sprutade när jag hoppade i bilen och körde hemmåt, ringde och skrek

åt joel att han måste åka från jobbet, vi måste åka med altas NU!!!

Jag var inte en jävla gång under 200 i hastighet när jag passerade kontrollplatsen vid aitik.

Väntade in Joel som kom så fort han kunde från jobbet och bytte bil och körde ner. 
Jag grinade hela jävla vägen ner. Jag krälade till och med bak i bilen för att kunna

vara med honom. Och det gjorde så ont, ni vet sådär när man försöker att hålla inne

gråten och försöker hålla inne ett jävla skrik av smärta. 

Eftersom både jag ochJoel är personer som älskar våra djur så körde vi som svin, ordagrannt,

ner till öjebyn och var där i utsatt tid. Kände mig utstirrad med rödsprängda ögon. 
Och jag kunde tamejfan inte ha brytt mig mindre. 

Atlas fick lämnas kvar under uppsikt över natten och undersökas med UL på hjärtat DIREKT

hjärtspecialisten kom på morgonen. Det var många pussar och kramar innan jag kunde

lämna honom där. Vi åkte hem, och fortfarande grät jag, för jag visste ju. Så jävla väl! 
Men ville ändå hoppas på ett under ..Han var ju mitt allt.

Vi åt och åkte hem till mamma... Jag tror jag somnade rejält fort. 

 

När jag vaknade av att min telefon ringde och jag såg nummret, knöt det sig i magen på

mig, och veterinären säger "han har bara 8% av sin hjärtkapacitet kvar, och fruktansvärt 

mycket vätska i lungorna" började jag bara att gråta, jag tänkte bara "nej nej nej nej nej!!!!"
Och gav Joel telefonen, jag kunde inte prata mer, det gjorde ont. Ont att höra det på 

riktigt.. Vet sa åt oss att komma så fort som möjligt för att kunna avsluta Atlas lidande. 

Och jag kunde inte hålla med bättre... Hade jag vetat tidigare hade han fått somna innan 

allt blev så extremt. När jag såg min glada hund när vi kom dit, usch. Ni vet inte

hur fruktansvärt det är att veta att 2 veckor innan var han frisk och mådde bra.

Nu var han bara skinn och ben men ändå världens mamma gris. 

När hon kom in med en filt åt han som han skulle ligga på och sprutorna, kunde jag inte 

sluta, jag tittade honom i ögonen och sa förlåt, förlåt förlåt så jävla mycket atlas förlåt!

 

När jag stannade upp för en sekund och tittade han i ögonen var det precis som att han själv

visste, och någonstans fick det mig verkligen att inse hur jävla kloka djur är. 

 

Men den där smärtan, när som sprutade in medlet i han, när jag tittade på honom och bara såg

hur hans ögon sakta stängdes gick jag sönder. För det var på riktigt.. Det såg så fridfullt ut, 

och jag vet att jag kommer att få vara med honom igen. Men jag grät, Jag kramade honom 

så jävla hårt jag aldrig kramat någon förut. Men att ställa sig upp, gå ut därifrån, med

hans koppel och halsband när han låg kvar där inne och inte länge fanns med mig,

den sekunden jag satte mig i bilen och skrev till mamma. Det var den sekunden jag

verkligen insåg att Atlas, MIN atlas, var borta. Han hade fått ro, han slapp ha ont och han

kunde nu bada hur mycket han ville och han kan vakta mig ovanifrån. 

Jag saknar honom än idag som att det var igår jag hade honom hos mig. 
Jag saknar honom varje dag, för resten av mitt liv. 

Min prins.