Linda Jennifer Teres

Som jag älskar denna flicka. Hon får mitt hjärta att smälta på samma gång som hon kan få mig att gråta mängder för att jag inte får sova ordentligt. Men bara att se henne le får mig att glömma hur jäkla jobbigt allt faktiskt är egentligen. Min fina fina Lilly. 

 

Jag mår ju som sagt var inte så jättebra. Och jag känner att jag inte får något bra stöd från någon alls. Inte från barnmorskan som försöker pressa på att jag ska fortsätta amma fast jag känner att pressen jag har byggt upp själv om att amma är för stor och jag klarar inte av det utan att må dåligt längre och vill sluta, på samma gång som jag tycker det är så fruktansvärt bekvämt typ på natten att slippa kliva upp och fixa mat och barnet kanske då hinner piggna till lite väl mycket eller gråter så hysteriskt att hjärtat håller på att kräla ut ur kroppen och gå sönder på en själv. Jag är rätt kluven med hur jag ska göra faktiskt. Det är fan inte det lättaste. Men som sagt, det är mitt val och ingen annans. Jag har gjort mitt bästa kan jag i alla fall säga om jag väljer att sluta amma! Och om någon har något problem med att jag lägger av så kan dom gräva ner det med sig själv den dagen dem dör för jag skiter i vad ni andra tycker. Det här är mitt och joels liv. Våran familj. Inte eran. 
Lilly är inte erat barn, hon är inte som varken jag eller Joel var när vi var småa bara för att likheter finns. Hon är en egen unik liten person, som kommer bli något speciellt när hon växer upp. Och jag längtar efter att se vem hon utvecklas till att bli. För varje dag som går, så älskar jag henne bara mer och mer, och jag får bara svårare och svårare att lämna henne hos någon, om det så fast bara är för en timma. 

Jag som minsan aldrig skulle bli sån, haha. Jo juste va. Det är lätt att säga innan man är där haha !

 

Ska vi prata om hur jag mår så blir detta långt. Inte för att det gör någonting. Jag skriver vad jag känner för. 
Jag känner mig tom... Fruktansvärt tom mellan varven. 
Jag kan blir jätteledsen för att jag inte trivdes med att vara gravid och ha stor mage istället för att njuta innan livet på riktigt tar en vändning man aldrig någonsin kan förbereda sig för. Jag kan bli ledsen för att jag försökte dölja allt jag bara kunde att jag var gravid, att jag inte ville prata om det alls. Jag ville inte "boa" och jag ville inte att någon skulle röra. Jag ångrar mig just av den anledningen att jag saknar känslan.. Även om lilly är det bästa jag har, och aldrig varit så glad att ha någon i mitt liv som just henne. Så saknar jag att vara gravid. Förmodligen för att jag skulle betett mig helt annorlunda nu än då. Nu när jag vet vad som väntar. Men jag kan med säkerhet säga att jag kommer aldrig planera att bli gravid, (Lilly var inte planerad!!!) om jag ska må såhär en gång till och gå igenom alla känslor ensam, utan att någon visar att dem finns. Det känns som att jag tar hand om henne själv. Joel gör hur mycket som helst och jag är för trött för att ens märka det. 
Jag nattar henne, jag matar henne, jag klär på henne och byter kläder flera ggr per dag ibland. Jag promenerar med henne och hundarna, vi åker till stan och hälsar på folk (eftersom ingen är hit). Jag tröstar henne, jag sjunger hela dagarna dåliga sånger för henne, jag bär henne flera timmar/dag. Jag gör allt jag kan för att hon ska slippa ha ont i magen och gråta när hon väl har det. Även om jag själv sovit 3 timmar på en natt och jag känner att hjärnan inte borde fungera, men den gör det. endast när det gäller henne. Jag hör inte Joels väckarklocka 5:30 men jag hör direkt Lilly vrider på huvudet. Jag kan amma henne samtidigt som jag klär av henne kläderna hon haft på dagen och få på henne en pyamas på samma gång. Utan hjälp, med en hand. 

Jag städar med henne i famnen dagligen, om hon inte sitter i babysittern och skrattar åt sina får, jag fixar tvätten med henne i ena handen, rastar hundarna med henne i bärselen sovandes under min jacka, eller i vagnen. Jag har inte tid att sitta i telefonen och ha ett normalt samtal utan att hon behöver min uppmärksamhet (detta har jag märkt stör vissa) men jag släpper inte henne bara för att behaga er mer. 
Och som sagt, jag behöver er nu mer än någonsin, ni finns inte. Och jag är ledsen, men den jennifer som alltid ställde upp och sket i hur hon själv mådde för eran skull kan inte göra det längre. Lilly, Joel och hundarna, MIN familj är vad jag sätter i första hand. ALLT annat, inklusive värdelösa fester och flera timmars telefonsamtal kommer långt ner på min lista just nu. 

Jag kan henne utan och innan. Även om vi har en lång bit kvar. 

Därför får jag ångest för att jag inte märker vad Joel gör. 

Om jag ber honom byta blöja kl 03:30 på natten så gör han det, har jag inte fått sova på nästan ett dygn så går han runt med henne mitt i natten tills hon somnat, även om han själv ska upp 2 timmar senare för att åka till jobbet. Han lagar alltid middag när han kommer hem, för jag har fan ingen energi alls kvar att göra det. Eller tid för den delen heller. Han rastar djuren morgon och kväll. Han får henne att skratta flera gånger om dagen, han sjunger för henne, han berättar om livet för henne och han förklarar hur mycket han älskar henne. Han gör helt enkelt allt det jag aldrig trodde att han skulle göra. Och han har gjort det från första sekunden hon kom till världen. När jag låg kvar och blev sydd så gick han med henne och läkarna till barnavdelning och var med henne. Han tar hand om oss som en jävla gud och jag märker det inte ens. Jag tackar inte ens, men jag borde. Jag har bara så mycket i mitt huvud just nu. För mycket. 

Ibland tror jag att han är för bra för mig, för jag är en sån jävla "rivig" person, medan han är lugn. Även om han har en jävla sida när han sätter den till han också. Han skulle aldrig säga något elakt till någon, medan jag själv inte skulle kunna hålla igen för 2 sekunder om något störde mig. Vi är fruktansvärt olika, men har samma intressen. Förutom att han älskar att spendera timmar på toa och bajsa, och jag älskar att ha någon att prata med. Så mycket som jag älskar honom, det går inte att beskriva eller förklara. 
Han är det bästa som hänt mig, tills vi fick Lilly. Dom ligger på delad 1a plats. 
Och ibland är jag så jävla rädd att förlora honom så jag får ont i magen av bara tanken. 
Tänka sig, att efter 7år, älskar jag honom lika jävla mycket som första stund. Om inte mer. 
Underbara människa. 

 

hur som helst

 

Lilly sover, som en stock. I bilbarnstolen av alla ställen. I tvättstugan hahaha. 

Så jag kanske skulle passa på att vila lite jag med innan hon vaknar. 

 

Det är snart jul mina vänner :) Och jag saknar Luleå så fruktansvärt mycket... 

 

Hej !