Varför har inte jag lika mycket rätt att vara mig själv som någon annan ?
Det är rätt sjukt ändå. Att jag som människa har ingen rätt att säga min mening om saker och ting i vissa umgängen. Att jag som människa har ingen som helst rätt att må dåligt. "Men ta dig i kragen" typ, en klapp på axeln och en utekväll är vad du behöver så mår du bra igen. NEJ det är det inte, och förresten, vad fan vet någon annan än jag om den saken?! Jag är så jävla less på att behöva hålla käften varenda dag, att jag känner att jag inte duger som jag är just för att det är väldigt svårt att acceptera mig som person. Jag är så besviken på mig själv att jag låtit min omgivning påverka mig. Att jag istället blivit arg och grinig som en jävla häxa för att jag känner mig inlåst i mig själv. Varför har jag mindre rätt än någon annan att uttrycka mina känslor? För att dem kanske inte passade in i just det facket ni andra tycker. Varför har jag ingen rätt att börja gråta för någonting som ni andra anser sjukt jävla barnsligt? För mig är det kanske en fruktansvärt stor påfrestning som det ligger så mycket mer bakom än ett litet raseriutbrott med tillhörande tårar. När jag var sjukskriven för utmattning och åt antidepp var det tamejfan ingen som sa "men gud Jennifer hur är det med dig? Fråga bara om hjälp om du behöver. Eller fast en axel att gråta ut mot!" Istället var det. "Utmattning (småskrattande och dömmande blickar) hur länge då? När ska du jobba igen?" inte en jävla fråga om hur man mådde. Fast man inte tog sig upp från sängen, man hade panikångestattacker, grinade, hyperventilerade, kändes som att man skulle dö och näsblodet sprutade minst 5 gånger om dagen. Men det är ju klart att en utekväll hade räddat allt. Eller bo på hotell en helg kanske hade räddat mig just där och då. Vad vet jag, jag mådde ju inte dåligt tydligen. När jag var gravid mådde jag fruktansvärt dåligt igen. All hormonpåverkan och att få stor mage, att vara i centrum (vilket jag hatar mer än någonting annat). Allt tjatande "känner du något? Är det pågång? När är det dags?" inte en enda fråga löd : - Hur mår du idag?. När Lilly kom ville jag inte ens gå in på barn och kolla på henne dom första 2 dagarna. Jag ljög och sa att jag hade så jävla ont så jag ville bara ligga ner. Men jag skulle dit. SAMTIDIGT värkte det i hela jävla kroppen av längtan efter henne, att hålla henne och pussa på henne, förklara hur mycket jag längtat efter henne. Sen tog det kanske 2 dagar innan tjatandet började om att få hälsa på. Istället för att låta oss landa (även om det var på lassa) i det hela lite. Sen mådde jag fruktansvärt dåligt av att se henne med sonden (säkert en bagatell för många, jobbigt som fan för mig) det var dropp och pulsmätare och fan allt vad det var nålar och slangar. Som att 42 timmars "jag är påväg mamma" inte räckte. Jag vill skriva så mycket för att jag är så jävla less på att ni dömer mig när ni inte ens känner mig, eller för den delen ens vet någonting om mig därav mitt agerande och beteende. Jag tycker det är fult av människor att inte fråga en annan hur man mår när man V E T att det inte står bra till. Jag tycker det är hemskt att man ska känna att man inte duger eller passar in bara för att man ska tamejfan platsa i normen enligt andra. Jag tycker det är rent utsagt äckligt jävla beteende att sitta och idiotförklara folk som mår dåligt eller skriver det öppet på sociala medier. Det är fan inte för att få uppmärksamhet dom gör det. Det är för att folk ska fatta att det är inte något jävla påhittat skit. Att många mår bättre av att skriva av sig och andra prata av sig. Jag har ingen att prata med som står mig nära. Nu kommer många av er tycka att detta är fittigt skrivet av mig, men det är det verkligen inte. Jag har ingen att tala med i min närhet. Jag har en nära vän över 20 min bort som förstår allt jag berättar av vissa anledningar. Men jag har ingen nära mig som jag kan prata med. Enda gången jag mår sjukt bra och inte är på deppigt humör är när Lilly är vaken och vi härjar och leker och promenerar, hälsar på folk, åker till stan. Lilly och hundarna + promenad. Det har hjälpt mig senaste tiden. Och jag ljuger om jag säger att jag inte saknar medicinerna mot deppen. Då passade jag in mer kändes det som, för just då, kunde jag hålla käften och mina åsikter var mellan mig och mig själv. Jag hatar mänskligheten mellan varven. Och det har jag lika jävla stor rätt som någon annan att göra. Jag blir så jävla less på "perfekta familjer". Eller människor överlag. Ibland önskar jag att jag bara kunde köpa 3 biljetter bort från den här jävla knullhålan till kommun och dra till andra sidan jorden med joel och Lilly. Eller kunde? Vem fan säger att jag inte kan???