Ingenting i livet är självklart

Senaste veckan har jag nog kännt mig rätt lugn i själen. Jag har haft bra med ro i huvudet och jag har bara varit. Det har behövts och det har varit himla skönt!
 
Alla har olika perioder i livet. Jag känner mig bara tacksam, helt ärligt. 
Tacksam för vad jag har, vad jag har haft och vad jag kommer få. 
Känner nog att jag för det första inte är 23 längre och jag orkar inte gräma mig över sånt jag inte kan förändra eller påverka på något poistivt sätt. Jag märker att jag har backat mycket från dom flesta helt ärligt, även om det inte är något tjall på linjen så att säga. Men jag har valt att backa av den anledningen att jag känner att jag återigen har börjat ge så mycket mer av mig själv åt allt och alla än vad jag gör till mig själv. Några personer har jag kontakt med varje dag, medan jag inte pratat med andra på veckor. Jag har lärt mig att försöka välja väl vilka jag vill prioritera som en viktig del av min vardag varesig det är en toppendag för min del eller om det är en inte fullt så bra dag. 

Veckan som gått har varit speciell på något sätt. På ett positivt sätt, även om jag har varit vansinnigt trött. Jag är stolt över mig själv att jag ändå inte gnällt eller varit grinig. Jag har hittat nått positivt i allt känner jag. Jag har skrattat så mycket. På riktigt. Jag har inte låtsas. Jag har varit så glad.