Grattis !

Idag är ingen vanlig dag för det är min lilla pigas födelsedag !
Tänk att jag för 6 år sedan låg jag på förlossningen och om knappt en timma är det exat 6år sedan jag fick hålla henne i min famn för första gången. Det är och kommer föralltid att vara den bästa stunden i mitt liv. Ingenting jag varit med om i livet går att jämföra med det.
 
Igår fyllde jag år, och som vanligt har jag gått runt med en klump i bröstet i 2-3 veckor innan. Mina födelsedagar är inte förknippade med positiva minnen. Det är saknad, det är längtan, det är krossat hjärta, det är kaos. Jag är helt säker på att jag har en förbannelse över mig. Att jag inte ska få minnas det som faktiskt varit fantastiskt och bra. Att jag bara ska plågas i veckor innan dagen ens är kommen. Och när jag slår upp ögonen ha känslan av att en elefant står på bröstet. Ångesten som slår mig över käften. Allas skyhöga förväntningar om fika och hälsa på. 
Vanligtvis går jag under ytan helt denna tid. Jag syns inte, jag hörs inte, jag märks inte mer än jag måste. Men jag har börjat tänka om.
Även om jag har en drös med dåliga saker i ryggsäcken, minnen som kommer upp och tar över hela mig vissa tider på året. Saker som gör ont än idag... Jag tänker inte låta det förstöra mer. Jag tänker inte gå runt och tassa på tå för mig själv, för mina egna tankar. Jag tänker inte göra det. 
Ja, jag blir trött av allt ljud, all stress, all hysteri kring det. Men samtidigt hjälper det inte att jag stänger in mig i mig själv. Det som har varit de har varit, och det kommer alltid att vara en del utav mig hur gärna jag än önskar att det inte var så. Jag vet att jag ger mer än jag får, jag vet jag vet jag VET om det. Och jag har själv valt att inte sluta ge bara för att jag inte får något tillbaka. 
 
Alla behöver ibland någon som bara överöser med kärlek, komplimanger, kramar eller bara ett öra som lyssnar eller en axel att gråta ut mot utan att det kommer en massa frågor. 
Jag är sån. Och jag vet hur många andra som är likadana men inte vågar säga det. 
Det finns ingenting som är fel med att vara sig själv. Det är bland det finaste som finns..
Att våga visa vem man är, även om man vet att alla inte kommer gilla det. För ingen är perfekt och ordet perfektion kommer aldrig att existera på ett sånt sätt i min värld att jag skulle specificera det till en annan person. "Du är perfekt" är inte ens någonting jag hade velat höra. 
"I mina ögon är du perfekt precis som du är", isåfall. Men inte dedär pinpointa att någon är perfekt. För även om det för stunden kanske är skönt att höra så börjar man automatiskt att övertänka och fundera på vad det är som gör en så "perfekt" och sen sitter man där, och gör allt för att vara "perfekt" när vi alla är så jälva imperfekta som man bara kan bli.
 
Ja inte vet jag. Nått jag däremot vet är att jag tänker börja skriva här igen. 
Jag tänkte göra en helt ny blogg, men samtidigt innehåller denhär så mycket från nästan alla år av mitt liv. Min upp och nedgångar. Mina toppar och dalar, mina tankar och känslor. 
Ibland kan det vara skönt att kunna gå tillbaka och reflektera över hur man gjorde, varför etc. 
Och många gånger har jag glömt hur fruktansvärt dåligt jag kan må i perioder. Eller hur hypad jag varit över en specifik sak, varför jag tappade de och blev ett monster etc. 
Näää, det är rätt så jävla najs att ha denna. Även om den bär med sig en hel del smärta så finns det även mycket glädje och stunder jag alltid kommer ha med mig. 
 
Allt är inte solsken och röda rosor den vackraste dagen i Juli. 
vissa dagar är åskmoln, taggar i en snöstorm. 
Jag måste också jobba mycket med mig själv på den fronten att jag inte kan rädda alla. 
Jag har många gånger funderat på om jag egentligen är här för att ta hand om andra, laga andra, och visa att alla inte är hemska människor. Jag tror mycket och jag tänker mer men jag märker mest. Det finns inga som helst gränser för hur mycket jag kan. 
 
 
Meeeeeen som så synes, så är mitt huvud överalllt. Jag känner att jag blir trög. Ordagrannt. Och jag är fan inte trög egentligen. Men det är så mycket faktorer som spelar in. Och livet har varit kämpigt många gånger. Men här är jag. Jag älskar livet trots att det ger mig en miljon törnar. 
Till och med min läkare har frågat mig hur det ens är möjligt att jag bara tågar på framåt hela tiden trots att så mycket går emot mig och har golvat mig flera gånger. 
Det enda jag kunde svara på det var att ingenting blir bättre av att ligga ner för länge. 
Det är helt okej att stanna nere ett tag, för att samla ihop orken för att ta sig upp, men när man väl tagit sig upp så finns ingen återvändo. Det är bara framåt !
 
Jag lovar att det blir mer sammanhängande inlägg när jag tar mig ro att sitta och skriva av mig. 
Och jag tänker inte ljuga, mycket kommer att vara negativt. För jag vill hellre skriva av min negativitet här än att andra ska behöva lyssna på den. 
I stort sett alltid gjort så. Skrivit bort den. Och det gjorde mig gladare. 
Tror det var min kbt som påminde mig för flera år sedan om hur mycket jag tycker om att fotografera, skriva och rita. Även om jag inte är bra på nått av det, så har det samlat mitt huvud på ett annorlunda sätt och jag har kunnat skratta, skämta, vara glad och bara sprida glädje.
 
Var rädd om er och varandra. 
Stor jävla kram till er. Och till mig själv. För jag förtjänar det.
Goodnatt