Linda Jennifer Teres

.. Jag har svårt att hålla mig på en social och glad nivå denna vecka känner jag. 

Kroppen och huvudet är lika trötta, det enda jag tänker på är att få sova hemma, 

i MIN egen säng, med världens finaste sambo.. 

Tackar fan för att det snart är måndag morgon igen.

 

Jag hatar när man ska bita ihop, visa sig så förbannat glad och positiv varenda sekund 

av varje dag. Vad har människor så svårt med att förstå att alla kanske inte är världens

gladaste, spralligaste fnittriga människor? 
Jag kan stå för att jag är defenitivt inte en sådan. Jag är glad, jag är arg, jag är ledsen, jag är 

förbannad, jag är lugn, jag är harmonisk, jag är oförutsägbar, och jag vet oftast aldrig själv

vad det ens är som gör mig arg eller ledsen. Allt annat kan jag förstå såklart. 

Men inte just dem sakerna. Det gör mig egentligen inte heller så mycket. 
Alla gråter, och alla är arga. Alla par bråkar och alla förhållanden går upp och ner. 

Utan att det ska låta som en klyscha, eller som att "mitt och joels förhållande är det bästa"

så kan jag glatt säga att JA vi bråkar, och NEJ det är INTE ofta och det slutar efter

5 minuter med att nån av oss skrattar i alla fall :) 

Tänk att jag har sån tur som får leva mitt liv med honom. Inte en sekund av vad vi 

varit med om och åstadkommit skulle jag byta ut mot alla pengar i världen. 

Han är det bästa jag har, och jag kommer alltid att vara med honom !

 

Men som ni ser så hoppar jag mellan ämnen, då ska ni veta hur jobbigt det är för mig

att koncentrera mig på att hålla mig till ett och samma samtalsämnen när jag pratar

med någon. Det kan hoppa väldigt mycket, och i slutändan vet jag ändå aldrig vad jag

skulle komma fram till med någonting av det. 

 

Vad fan vet jag? Jag är nöjd med mig själv och MIN PERSONLIGHET!!!
Jag vet att det finns dom som står mig nära som har väldigt svårt att acceptera vissa av mina

beteenden, det sårar mig faktiskt en aning. Just med tanke på att det är sådan jag är. 

Jag, Jennifer, jag är sådan. Och ändå känns det som att man genast blir mindre värd eller 

baktalad om för att man inte lever upp till dem "perfekta JÄVLA IDEAL" som 90% av alla

männniskor ska leva efter!

VEM är det som säger att man måste vara smal, klä sig i det modernaste jävla skitet, 

sminka sig och ALDRIG glömma att sminka sig. Färga håret 1gång i månaden MINST. 

VEM är det som säger att JAG, som skiter i om jag inte borstat håret på 3 dagar, inte sminkat 

mig på 1 vecka, inte haft på mig TAJTA KLÄDER på hur länge som helst, som inte färgat håret 

sedan i Juni och har en jätte utväxt. Som skiter i att mina kläder har hundhår på sig. 

VEM FAN är det som säger att jag och alla vi andra som skiter i vad andra tycker

är mindre värda i era ögon och istället mer värda att talas illa om??!

Vet ni vad!?
Jag tror, har alltid gjort det, att det är mer av en avundsjuka (ja som man säger till barn)

att man inte kan acceptera någon för den man är. Sen kan jag fullt hålla med om att alla

människor har inte någon kemi alls, tur är väl det. För hur fan hade världen sett ut om 

alla älskade varandra, eller om alla hatade varandra, eller om alla var neutrala för den delen?

Men i mina ögon är det mobbning, rent ut sagt. Det är nog hemskt att barn ska bli mobbade

och inte vilja gå till skolan, bli slagna, retade, få saker förstörda eller bli helt jävla utfrysta. 

SKA VI VUXNA MÄNNISKOR BETE OSS LIKADANT?! 

Är man vuxen ska man tamejfan bete sig därefter också. VAR EN BRA FÖREBILD 
FÖR DOM YNGRE! 

Helt klart, stå på dig, stå för dina åsikter och din livsstil. Stå för vad du tycker är rätt och fel. 

Men glöm inte bort den där gränsen som allt för många trampar över och kan på så sätt

förstöra livet för så fruktansvärt många människor utan att man själv vet om det.

Jag har själv varit i den sittsen, mer än en gång under alla mina år i skolan. 
Det har varit ett rent helvete vissa dagar, men jag har gått ut skolan ändå. 
Jag har fullständiga slutbetyg, och jag är så jävla lycklig över allt jag har idag, men på samma

gång så lider jag fruktansvärt mycket med dem som, alltför ofta, väljer att avsluta

sina liv just på grund utav att dom bli mobbade, varför då? 
För att dem är annorlunda, för att dom är mer tystlåten är just dig?
För att deras hy inte ser ut som porslin? För att dom har varenda sak du aldrig fick?
För att killen/tjejen du är kär i blev kär i den där "hemska äckliga jävla människan"?

Det är förfan tragiskt. Tänk efter noga så märker du själv att vi vuxna är fan lika fega och 

barnsliga, elaka och egoistiska som dom där tröga jävla ungarna (ursäkta) som

tror att dom blir mer populära genom att behandla någon annan som skit. 

Det är att sjunka lågt. I mina ögon är det att förstöra livet för någon. 

 

Jag kan utan problem säga att jag har, sedan jag fyllde 8år, säga att jag HATAR att ha

kalas när jag fyller år. Just av den anledningen att jag bjöd hela jävla klassen jag gick 

i då, och inte en enda själ kom. Min dåvaranda bästa vän kom och var kanske 30 min innan 

hon sa att hon skulle åka för att någon annan i klassen hade (efter att jag gett alla mina

inbjudningar till alla) fixat disco för alla hemma hos sig, men inte bjudit mig. 
Förstår ni hur smärtsamt det var, 8år gammal, utan en enda vän på sitt kalas.

Jag fick vara med min mamma och min lillebror. så JA, jag kommer alltid att avsky kalas

bara för just den saken. För jag blir än idag, faktiskt väldigt ledsen inombords när jag tänker 

tillbaka på den dagen och ser mig själv med tårfyllda ögon. 

 

Fattar ni vars jag vill komma? En liten sak för dig kan vara fruktansvärd för någon annan. 

 

Jag har själv varit elak mot folk i skolan, ja. Det har jag, för någonstans ville jag ge igen

på någon för all skit jag alltid fått höra. Men jag fick alltid så dåligt samvete att jag istället

började umgås med personen jag var elak mot och blev då utfryst av mina "vänner" för det. 

Idag är det ingentign som stör mig, jag ser mig själv bara som en bra person, som försökte 

att rätta till mina fel jag gjorde. Även om jag inte bad om ursäkt till alla då så skulle jag göra

det idag, om jag fick chansen. Jag hade aldrig kunnat leva med att någon tog sitt liv

pga något elakt jag sagt eller gjort. Aldrig någonsin!
Skulle mina framtida barn bli mobbare skulle jag UTAN ATT TVEKA skicka dom på 

uppfostrings anstallt tamejfan! Man ska behandla alla med respekt och kärlek. 

 

Ja alltså, jag hade utan att tveka kunna skriva en hel uppsatts om hur SATANS

förstörd syn vi människor har på varandra. Därav älskar jag djuren, dom är INTE som oss, 

och om den dagen någonsin kommer, så kommer jag att sticka ut mina egna ögon!

 

Nu blev jag bara irriterad på alla snobbiga jävla föräldrar som ser deras barn som 

änglar när dom i själva verkat sänker BARNS självförtroende till botten. 

Jag hoppas att någon hittar en bra lösning för mobbning snart. 

Ett sätt för var och en av oss att få vara precis den vi är, utan att bli dömda av någon annan. 

 

Man ska få klä sig, sminka sig, klippa sig, skratta, umgås, göra, se ut SOM MAN VILL!

Tack för mig.