Och det blev en tjej !
13 September 2016 kl: 23:12
Jag har jättesvårt att förstå att denna lilla tjej har bott inuti mig i 9 månader. Och från första gången jag såg henne så älskar jag henne mer än när hon var i magen! Joel kan knappt släppa blicken från hon och jag förstår nu vad alla menat med att man verkligen ska försöka vila innan barnet kommer haha.
Vattnet gick på min födelsedag och vid 1 på natten åkte vi in till lassa för att jag då inte hade sovit på ca 30 timmar pga värk och en vild unge som gjorde värken ännu mer märkbar.
Vattnet gick på min födelsedag och vid 1 på natten åkte vi in till lassa för att jag då inte hade sovit på ca 30 timmar pga värk och en vild unge som gjorde värken ännu mer märkbar.
Fick en morfinspruta och ett rum på förlossningen, och jag sov några timmar, fyfan vad skönt det var. Skönt är inte ens rätt ord, mer underbart skulle jag vilja påstå! Vaknade vid 9 tiden på morgonen med ännu mer smärta och tryck neråt. Härdade ut så gott jag kunde ett tag innan jag larmade och ville ha en värktablett.
Men innan det skulle det göras en ctg kurva, sagt och gjort och fortfarande med förvärkar och flåsande. Tillslut kommer en barnmorska in och kollar hur öppen jag hunnit bli då jag bara var 2 cm under natten. Denna gång var jag öppen 4cm och jag fick förflyttas till förlossningssalen. Fick andas lustgas och fnittra till mig lite och ta eda. Edan var förmodligen den bästa smärtlindringen jag haft i hela mitt liv. Gud bevare mig väl hur underbart det var när man riktigt kände hur den intensiva smärtan lugnade ner sig. Vid 19 tiden var jag öppen 10cm men jag fortsatte bara att sova genom dem brutala värkarna som pågick och barnet som bara borrade sig nertåt och skulle ut. Dock tog eda:n lite väl bra för mig sa dem eftersom jag sov typ resten av dagen fram tills flickan kom haha. Kände lite lite kramper i höger skinka vid varje värk, utöver det var det inte mycket. Vid 22 tiden beslutade dem att ta bort ryggbedövningen på mig eftersom jag inte riktigt kunde känna värkarna och hade svårt att komma igång med krystarbetet. Det var verkligen ingenting jag kände för, men ärligt. Så var tamejfan förvärkarna 10 gånger värre än själva "föda barn värkarna". Jag har aldrig varit så fokuserad på något i hela mitt liv och även om det var hemskt att känna hur det sprack när hon bestämde sig för att komma ut med handen brevid axeln, så förstår jag vad alla menar med att man glömmer bort smärtan. Eller ja, det gör ju ont bara av att tänka på det. Men när man ser sitt barn, finns det ingenting som gör ont längre. Tyvärr svalde hon fostervatten när hon kom och hade svårt med andningen och vad det mer var (om det var något mer) så joel fick gå iväg med henne och läkarna och jag fick snällt ligga kvar även om jag egentligen inte ville. Men på samma gång kände jag att det verkligen inte är någon ide att börja oroa sig och stressa upp sig över att jag fick hålla henne 2 minuter innan dem bara drog iväg med hon. Vi var ju ändå på rätt ställe för att kunna hantera situationen. Sedan gick jag och tittade på henne innan jag gick och la mig. Jag fick ont i magen att se henne kopplad till massa slangar och syrgas och allt vad hon nu hade. Men eftersom jag är ett jävla "badass" så vägrade jag självklart att säga det till någon och höll det för mig själv. Första dagen hade jag jättesvårt att gå och vara med henne just pga att jag fick ångest i hela min kropp av att se henne ligg där uppkopplad till alla jävla maskiner. Jag menar, hon skulle ju vara med oss, i vårat rum och sedan få åka hem och inte bli kvar i en hel vecka som vi blev. MEN, hon mår bra nu, hon är världens finaste och bara grinig och arg när hon inte får mat direkt hon öppnar ögonen eller när det är någonting. Hundarna har tagit det jättebra. Jag trodde jag skulle dö av längtan efter dom när jag varit på lassarusket. En hel vecka utan mina stjärnor! Men det har gått bra, vi har haft bra hundvakter som fixat med dem så det kändes lite lättare i hjärtat även om jag bara ville hoppa i bilen och åka hem en sväng till dem.
Men innan det skulle det göras en ctg kurva, sagt och gjort och fortfarande med förvärkar och flåsande. Tillslut kommer en barnmorska in och kollar hur öppen jag hunnit bli då jag bara var 2 cm under natten. Denna gång var jag öppen 4cm och jag fick förflyttas till förlossningssalen. Fick andas lustgas och fnittra till mig lite och ta eda. Edan var förmodligen den bästa smärtlindringen jag haft i hela mitt liv. Gud bevare mig väl hur underbart det var när man riktigt kände hur den intensiva smärtan lugnade ner sig. Vid 19 tiden var jag öppen 10cm men jag fortsatte bara att sova genom dem brutala värkarna som pågick och barnet som bara borrade sig nertåt och skulle ut. Dock tog eda:n lite väl bra för mig sa dem eftersom jag sov typ resten av dagen fram tills flickan kom haha. Kände lite lite kramper i höger skinka vid varje värk, utöver det var det inte mycket. Vid 22 tiden beslutade dem att ta bort ryggbedövningen på mig eftersom jag inte riktigt kunde känna värkarna och hade svårt att komma igång med krystarbetet. Det var verkligen ingenting jag kände för, men ärligt. Så var tamejfan förvärkarna 10 gånger värre än själva "föda barn värkarna". Jag har aldrig varit så fokuserad på något i hela mitt liv och även om det var hemskt att känna hur det sprack när hon bestämde sig för att komma ut med handen brevid axeln, så förstår jag vad alla menar med att man glömmer bort smärtan. Eller ja, det gör ju ont bara av att tänka på det. Men när man ser sitt barn, finns det ingenting som gör ont längre. Tyvärr svalde hon fostervatten när hon kom och hade svårt med andningen och vad det mer var (om det var något mer) så joel fick gå iväg med henne och läkarna och jag fick snällt ligga kvar även om jag egentligen inte ville. Men på samma gång kände jag att det verkligen inte är någon ide att börja oroa sig och stressa upp sig över att jag fick hålla henne 2 minuter innan dem bara drog iväg med hon. Vi var ju ändå på rätt ställe för att kunna hantera situationen. Sedan gick jag och tittade på henne innan jag gick och la mig. Jag fick ont i magen att se henne kopplad till massa slangar och syrgas och allt vad hon nu hade. Men eftersom jag är ett jävla "badass" så vägrade jag självklart att säga det till någon och höll det för mig själv. Första dagen hade jag jättesvårt att gå och vara med henne just pga att jag fick ångest i hela min kropp av att se henne ligg där uppkopplad till alla jävla maskiner. Jag menar, hon skulle ju vara med oss, i vårat rum och sedan få åka hem och inte bli kvar i en hel vecka som vi blev. MEN, hon mår bra nu, hon är världens finaste och bara grinig och arg när hon inte får mat direkt hon öppnar ögonen eller när det är någonting. Hundarna har tagit det jättebra. Jag trodde jag skulle dö av längtan efter dom när jag varit på lassarusket. En hel vecka utan mina stjärnor! Men det har gått bra, vi har haft bra hundvakter som fixat med dem så det kändes lite lättare i hjärtat även om jag bara ville hoppa i bilen och åka hem en sväng till dem.
Nåja, detta var mest bara något jag skrev för att slippa berätta allt "i verkligheten" åt alla. Det är ganska uttröttande faktiskt. Och nu, ska jag gå och vila en stund medan pigan sover. Joel är och jagar så jag hoppas han får skjuta någon älg snart.
Och hela förlossningen var Joel underbar! Jag hade inte orkat gå igenom det utan honom. Han var grym, jag trodde faktiskt att han skulle svimma eller spy, men han fräste bara snusen för att kunna koncentrera sig på förlossningen, och jag kommer aldrig kunna förstå hur bra den killen är egentligen.
Världens finaste pojkvän och pappa. !
Världens finaste pojkvän och pappa. !
Tack för mig.
Hej !