Juli
Mamma var här i helgen. Vi brukar inte gå ihop speciellt bra, men denna gång gick det ändå helt okej. Badat, myst, Pajala marknad, Lillebrors stuga. En helt okej helg. Att man bor i samma kommun som alla andra i släkten men det aldrig är någon som
kan vara barnvakt några timmar så man måste ringa hit mor. Men det funkar det också. Är ju typ 1-2 gånger om året det behövts hittills 😅.
Annars är väl livet som livet är. Vissa dagar är tyngre än andra. Det är inte så enkelt att gå varje dag och sörja någon som ännu finns kvar men man inte vet om det var sista gången vi sa hejdå sist vi sågs. Cancer är vidrig. Och livet är stundvis så
orättvist. För det är alltid dom som sprider sån jäkla glädje och kärlek omkring sig, som gör allt för alla. Det är alltid dom som på något sätt tas ifrån oss för tidigt. Och denna gång vet jag att jag kommer gå sönder rejält inombords. Jag orkar
inte det. Jag mår bra nu. Jag har äntligen hittat någon slags rak väg efter flera år. Jag känner mig älskad av dom jag har omkring mig. Jag slösar inte min tid och energi på människor som aldrig ger mig något tillbaka. Igår var en sån dag, Lilly ville
leka med sin kompis och jag vill verkligen inte ha något med hennes mamma att göra. Så jag lämnade Lilly där och hämtade henne sen. Jag har gett för många chanser att skärpa till sig och dom har aldrig tagits tillvara på. Då får det vara tyvärr.
Jag bor på jobbet när jag inte har Lilly. Jag festar aldrig mer. Och så kom käftsmällen den där dagen jag öppnade dörren hem till någon som står familjen nära. När man riktigt känner i hela rummet att det är något.
"Läkaren ringde idag och sa att jag ska sluta med cellgifterna för allt har gått för långt. Det går inte att göra någonting åt."
Jag önskar så att mina kramar kunde bota även detta. Jag önskar för allt i världen att vi kommer sitta där nästa vår och dricka whiskey på din födelsedag. Min bonusmoffa fast du inte ens är nästan det🥺 Och jag har lovat att om du inte är här med oss
då så ska jag sitta vid dig. Ett glas åt mig och ett rakt ner i jorden. Ett löfte är ett löfte.
Men för nu tar man väl mest tillvara på tiden på ett helt annat sätt. Gällande allt. Jag vill aldrig ångra att jag inte sagt något till nån, gjort något eller ja ni vet. Jag vill bara inte vakna en dag och aldrig ha möjligheten att göra det igen. Sen
kanske hinner bli aldrig.
Sen då.. Då har vi den här återkommande människan i mitt liv. Tack för lördag, tack för samtalet i tisdags. Tack för att du är du. Jag är faktiskt stolt över hur mkt en person kanske kan förändras på vissa saker med tiden. Jag vet att jag
har gjort det, och det verkar som att du kanske gjort detsamma. Men bara det att du ens lägger din tid på att ringa och förklara för mig. Kalla mig töntig bäst du vill, men jag grät några glada tårar och jag ville inte lägga på. Men jag känner
samtidigt att det finns en risk att this is gonna hurt like a motherfucker igen.. Men det är värt det. Iallafall från min sida. Dehär är verkligen en sån sak som jag inte vill känna att jag ångrar sen att jag aldrig gjorde! Jag har alltid varit
extremt förstående med dom som låter mig komma nära. Vänner, familj, partners. Jag sa sist åt dig att jag inte ska någonstans. Jag är ännu här. Varit varenda dag sen då. Kommer alltid att vara det. Det är så det blir när jag släpper in människor som
jag VILL ha i mitt liv. Inte för att jag behöver dig. Det är skillnad på sånt. Jag är förvånad över varenda känsla jag känner helt ärligt. Men jag landar på nått konstigt sätt när du är nära. Det skrämmer mig lite. För det är vad jag behöver. Och
av okänd anledning så lyssnar jag uppenbarligen på vad du säger. Nä men gud ja det är mycket i mitt huvud. På samma gång som det faktiskt inte är det alls. Mina känslor är mina känslor. Jag önskar inte bort dom för allt i världen. Det är vad det är
och det blir vad det blir.
Jag finns alltid för alla. Och du är inräknad där vad det än är. Kom fan ihåg det.
Plus att jag älskar din närhet. Och att du får mig att skratta utan att ens försöka. Kan säga massor men är fan rädd att du lyckas hitta detta och det blir bara jobbigt. Dehär är ändå inte en veckas tankar och funderingar. Dehär är typ från första gången
vi ens skrivit ett ord åt varandra och jag funderat vad det är med dig som gör att jag dras till dig fram tills idag. Och jag vet mycket väl vad jag vill, även om du går upp i rök 3 veckor eller sover 1 timma och jobbar 23. Så länge du inte går sönder
av det och alltid sätter ditt barn i första hand.
Ja fyfan jag vet inte vad det är med dig eller vad du gjort med mig. Men fan vad jag aldrig vill att du försvinner ur mitt liv igen!